MENY
Lördagen är stillsam. Ett molntäcke vilar på vimlavalvet utangör mitt fönster och löven här i Norrland har sakta börjat falla till marken. Höstenäpplernas, halsdukens och de tända ljusens tid nalkas. Höstklackar och gosiga goftor är inte heller att försumma. Jag dricker kaffe. Jag lyssnar på melodier av en aukustisk gitarr. Veckorna är raska och helgen kommer underbart fort. Vardagen, skratten, studierna; allt är tillbaka. Lika så lusten och motivationen att planera, lika så det lilla klenmodet av att framtiden kanske inte kommer vara i nyans med min befintlig version. Samidigt med insikten att det aldrig går att förutspå, & att människan är en överlevare av tillvaron, samtidigt med insikten om den alldeles, kanske tillsynes för stora vikten av inslällning. Idag ska jag inte göra så mycket, inte ens sätta upp ett mål om vad jag kanske kan eller borde göra, men att inte ska, blir till ett ska. Är det en ordelig padaox? Vad vet jag? Men inte behöver jag veta. Lördagen är stillsam. Viljan är mycket, och svårigheten är inte om, men att. Att lägga dygnets timmar på rätt saker, att vara effektiv och motiverad i sin egna tidshantering. Det är en konst jag ännu inte bemästrar enligt min egna preferens. Brev ska skrivas och skickas, böcker ska läsas, kroppen ska bli trött, hjärtat tillfredställas, och hjärnan stimuleras. Kunskapen utvecklas, relationerna tas hand om, det vardagliga pusslet läggas och passa ihop. Är det inte härligt? Jag tycker om ovissheten, samtidigt som den är bitterljuv. Jag är nyfiken och ivrig. Är det bara jag som tycker att formuleringen i språket ofta kan vara med givande än det som faktiskt är sagt? Att formuleringen kan säga något helt annat än det som sägs? Med det, var det ingen annan innebörd, än det som skrevs, för att förtydliga. Bara en tanke. Lördagen är stillsam. Jag plockar upp boktjuven, går en promenad och njuter alltet. Guldkorset som ligger och vilar kring min hals, är en daglig påmminelse om tacksamhet, hopp och att älska.
3