kajsagabriellas.blogg.se

 

Efter frukt, kaffe och yougurt på loungen vid JFK i New York gick jag mot mitt nästa flyg. Väl ombord fick jag den oerhört trevliga överaskningen att ha blivit uppgraderad till Business Class. Sagt och gjort så gick jag från platsen längst bak i planet till en av liggsäterna i lyx. Där väntade dessutom full service, lunch, filt och kudde. De släkte ner hela planet och jag sov i fyra timmar, helt magiskt underbart efter det lilla försök till sömn som jag gjorde på den kalla bänken i New York. När vi ska landa ser jag grönska och berg, stora och mäktiga berg som inte slutar förrens de är uppe i molnen sådär så man inte ser toppen. Det mini- lilla jag so far har sett av Ecuador så är det oerhört mycket berg, vackra berg som verkligen ser ut att ha kommit från vulkanutbrott. Kedjorna lixom breder ut sig brevid varandra. En dam hämtar mig med mitt namn på en skylt, och när jag kliver utanför flygplatsen ser jag svajande palmer och den ljumna brisen fläktar lätt. Det är inte kallt, och inte varmt. Sedan kör vi mot mitt boende för natten; som visar sig vara helt urgulligt och bedårande. Som ett litet vitt betonghus med trävasad och trä tak, byggda i olika nivåer, prytt av grönska och rosenbuskar med mörka tak-bjälkar. Mitt lilla rum är så stereotypiskt vackert, och över all förväntan men ändå helt i min förväntan. Jag har dessutom eget badrum och en liten balkong. När jag kom hit tog jag en dusch direkt för att sedan gå ut och knäpa några fotografier på det vackra lilla hotellet och bergskedjorna i solnedgången mot en halvmolning och rosa himmel. Det finns lite djur här också, och barnskratt klingar när man är utomhus och komiskt nog har jag hört Despacito två gånger.. 

Nästan precis har jag fått ett enklare kvällsmål, men oj vad gott det var med mat. Dessutom berättade värden att alla grönsaker var egenodlade utanför huset och organiska för något hållbart projekt. Det gillar vi starkt! 

 

5 November; Snöklädda bergstoppar 

Hänförd. Jag flyger över Anderna och värdet är ganska klart. Molnen ligger som dimma och smeker de snöklädda bergstopparna i höjd brevid min sida utanför fönstret. Några av bergen är högre upp en planet själv, och ser ut som vulkaner. Bergen är maffiga, mäktiga och lite skrämmande men hänförande stora, vackra och häftiga. WOW. Den här vyn skall jag spara för evigt. Ett täcke av moln ligger vid bergstoppens slut och längre ner kan jag inte se. Då förstår ni hur oerhört högt upp jag är, och hur höga bergen är. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv.  Det är magiskt. 

Vi är 12 personer i det lilla flygplanet som de skall flyga oss ut över havet till Galapagos och ön San Cristobal. Vi ler till varandra och kastar en blick när det hoppar till lite i planet. Trots att vi språkligt inte förstår varandra, så blir stämningen på det lilla flygplanet så intim, trevlig och förväntansfylld. Jag har träffat en tjej i min ålder som skall volontärarbeta och bo på samma ställe som mig, det känns skönt att vara två. Vid incheckningen träffade jag dessutom en tysk kvinna som också reste själv. När jag berättade att jag var svensk bytte hon plötsligt språk och talade svenska med mig. Hon var oerhört trevlig och jag kommer säkert stöta på henne igen på ön. Planet blev lite försenat så vi satte oss och väntade i loungen i Quito. Jag vet inte om det är placebo, men jag tycker att kaffet här är delikat och väldigt smakligt. 

 5 November; La Casita de la isla 

Den ljumna brisen smeker träden och löven fladdrar likt mobilen av palmer och djur som klingar. Jag sitter i vardagsrummet som är utomhus, målat turkost med djur på väggarna. Längs soffan ligger färgglada kuddar och köket, som också är utomhus och lite bar-liknande består av porslin. Jag har Wifi på boendet. Oerhört härligt. Det finns en liten barbeque plats och ett stort träd av någon sort som jag inte vet vad det är, som breder ut sig som ett tak över den. I trädet hänger en liten träskylt där det står La Casita de la Isla. Vi är tre tjejjer som sover i ett gemensamt rum. Standarden är ganska låg men jag gillar det skarpt.   När vi kom fram till San Cristobal kunde jag helt enkelt inte sluta le. & jag tror jag har gått runt med ett leende enda sedan dess. Vi fick dock ingen som hämtade oss på flygplatsen, men lyckades få tag i en taxi till boendet för två dollar. Vi blev allt nervösa, men var glada att vi var två. Tyvärr fick vi ingen genomgång när vi kom fram till boendet heller, men det löser sig nog. 

Vi gick tillsammans ner och utforskade hamnen, besökte en supermarket och tittade på det turkosa vattnet. Sjölejon ligger och sandbadar, solar sig och njuter av livet ÖVERALLT. Visst trodde jag att jag skulle få se djur, men inte att få se så oerhört många så fort. Jag gick sedan på en liten promenad själv och besökte den turkosa stranden. Där ligger ett 30-tal sjölejon och gottar sig i sanden och människorna solar brevid med lite avstånd. Helt otroligt.